Skulle du vilja ändra något i ditt liv om du visste att du snart skulle dö?

För många är det en skrämmande och känslosam upplevelse att tänka på sin egen död. Det kan också vara en fascinerande tanke att fundera på att vi alla någon gång skall vandra vidare från detta liv in i ett annat äventyr. Och för andra som har svårt att förlika sig med tanken på ett efterliv, så ses kanske döden som en enda lång vila – som en välbehövlig semester från ett liv i jäkt och arbete.

För ursprungsfolk anses ofta döden vara en mer naturlig del av livet än den gör för människor i väst. Ursprungsbefolkningar lever närmare naturen och tänker ofta på livet och döden som en helhet där de båda är nödvändiga delar av livshjulet. Det är också lättare att förstå naturens cykler som vi alla tillhör; vår och höst, ungdom och ålderdom, liv och död, om man befinner sig direkt i det och varje dag ser skogen och djuren omkring sig och hur vi människor också har vår roll i det stora hela.

Priset för vår civilisation och bekvämlighet är på bekostnad av vår insikt och närhet till naturen och miljön. Det verkar vara ett högt pris att betala och jag undrar om det alltid är värt det?

Bronnie Ware arbetade många år inom den palliativa vården och skrev en bok om sina erfarenheter där hon berättade om sina upplevelser och det döende människor ångrade mest när de såg tillbaka på hur de levt sina liv. För mig så känns det viktigt att inte vänta, om man kan, med att ångra sig tills dess döden är oundviklig och det inte längre finns tid, ork eller möjlighet att förändra något om man skulle vilja. Livet bör inte förväxlas med en kapplöpning för att få känna mest njutande, men det skall ju inte heller kännas som en lång vandring där pengar och den rena överlevnaden alltid är det viktigaste. Kan det inte få finnas en balans?

forget-me-not

Förgätmigej

I boken The Top Five Regrets of the Dying – A Life Transformed by the Dearly Departing återgav Bronnie Ware erfarenheterna som legat till grund för artikelcitatet nedan:

Regrets of the Dying

For many years I worked in palliative care. My patients were those who had gone home to die. Some incredibly special times were shared. I was with them for the last three to twelve weeks of their lives.

People grow a lot when they are faced with their own mortality. I learnt never to underestimate someone’s capacity for growth. Some changes were phenomenal. Each experienced a variety of emotions, as expected, denial, fear, anger, remorse, more denial and eventually acceptance. Every single patient found their peace before they departed though, every one of them.

When questioned about any regrets they had or anything they would do differently, common themes surfaced again and again. Here are the most common five … Läs hela artikeln här.

Peter

I ingen speciell ordning, peter är bland annat intresserad av natur, internet, mystik, shamanism, poesi, andlighet, omvärlden, samhällsfrågor, hälsa, behandling, alternativa behandlingar, nutiden, humor, skrivande, språk, historia m m..

Du kanske också är intresserad av...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

:hellobye: 
:good: 
:negative: 
:scratch: 
:wacko: 
:yahoo: 
B-) 
more...